Tag Archives: softbox

Porträttfotografering i Stockholm – En session med Frida

Jag älskar porträttera människor för det de är, att försöka få fram deras personlighet i fotot och få dem att känna igen sig själva i porträttet. Så lite poserande som möjligt och matcha ljuset och bakgrunden till personen och det estetiskt tilltalande (såklart).

För inte så länge sen fick jag för mig att prova på en ljussättning från en fotograf som heter Dylan Patrick. Hans sätt att fotografera är väldigt utmärkande, ljuset är väldigt ”krämig” och ger fina, mjuka nyanser på porträttet samt en stor del av uppmärksamhet läggs på bakgrunden. Den ska vara väldigt suddig (kraftig bokeh som det heter för fotografer) och gärna med mycket färger. Jag pratade med en vän Frida, som har erfarenhet av modellande och vi bokade en dag för att prova detta.

Det krävs två grundförutsättningar för att en ljussättning á la Dylan Patrick ska fungera bra, dels måste det (helst) vara strålande sol ute och dels ska det helst vara vindstilla. Annars tar vinden tag i ljusmodifierarna (som t ex paraply, reflektorskärm eller softbox), sveper med dem och presenterar dem för marken. Vilket kan bli en dyr historia då varje blixt kostar en bra bit över 6000 kr.

Jag vaknade på dagen för fotosessionen av ljudet från fönstrets klagande. ”Pwwwwheeewwwww”. Vinden blåste i västlig riktning och gatan jag bor på var nu en uppenbar vindtunnel. ”Attans, där blev man begränsad till områden i lä” hann jag tänka. ”Aja, det är åtminstone soligt ute”. Efter frukosten hade det såklart hunnit bli molnigt.

Vi bestämde oss för att köra ändå, när man fotar utomhus måste mans ständigt kompromissa. Någon Dylan Patrick liknande scenario skulle det inte gå att få till, men man kunde göra sitt bästa. Det créme-liknande ljuset går alltid att få till. Jag träffade Frida vid rålambhovsparken i centrala Stockholm och i ett litet område skyddat från vinden hade vi vår fotosession.

Frida porträttfotografering Stockholm

Porträtt av Frida med mjukt ljus

Frida porträttfotografering Stockholm

Porträtt av Frida med créme-aktig ljussättning

Här kan man se resultatet som vädret gav upphov till. Dels var bakgrunden skiftande pga växlande molnighet och jag var tvungen att snabbt anpassa mig till de nya förhållanden mer eller mindre lyckat, men också är kompositionen lite fel i mina ögon. Jag skulle nog inte valt att placera henne till höger om bild egentligen, men eftersom mina ljusmodifierare var väldigt statiska pga vinden så var jag tvungen att komponera bilden såhär för att få med bakgrunden, annars hade paraplyet kommit i bild.

När vi hade tagit lite av dessa foton ville jag dock porträttera henne för den hon är. Frida för mig, är en lite kaxig tjej med glimten i ögat. Hon är lite oförutsägbar och har nära till skratt. Hon gillar också att röka – en del. Så, jag ändrade blixtarnas position, mörkade ner omvärlden lite och fick dessa bilder som jag tycker passar hennes personlighet lite bättre. Ser ni skillnaden?

Frida, lite kaxigare

Frida, med glimten i ögat

Frida, lite kaxigare

Frida, lite kaxigare

 

Att alltid tänka på ljuset när man fotograferar

”Det där fixar jag på datorn sen”

Ett allt för välbekant citat, och när jag började fotografera porträtt var det mer en regel än ett undantag, alla fotografier jag tog behövde någon form av efterbearbetning. Och nu menar jag inte effekter och viss förstärkning av fotot, för det gör jag fortfarande. Det jag pratar om är att fixa skuggorna på modellen, ta bort oönskade rynkor eller rätta till ljus som har hamnat fel. Det var en tidskrävande process och ibland blev det helt enkelt inte tillräckligt bra. Jag förlorade många foton som var i grunden bra, men inte tillräckligt för att kunna använda!

Med tidens gång har jag lärt mig att använda ljuset till min fördel. Jag kan se, tolka och även förutsäga ljusets betydelse och språk i mina fotografier, jag är väldigt strategisk när det kommer till ljus, det är absolut det viktigaste för mig och mina fotografier.

Jag kan inte påstå att jag inte fått starka influenser från min första fotobok som jag fick av min fru. ”Hot shoe diaries” av Joe McNally heter den och var helt klart en puff i en riktning där jag som fotograf vill nå. Trots sin förkärlek för Nikon, är han en förebild för mig 🙂 Han är världskänd för att använda ljus som sitt språk i sina fotografier. Mest i form av blixtar eller s.k. ”Speedlights”. Med ytterligare krav från National Geografic, som han har arbetat för i flera år, att aldrig efterbearbeta ett fotografi har han lärt sig metoder att använda ljuset i detalj som han vill ha det för att få bra fotografier.

Har du precis börjat med fotografering och vill få en någolunda bra bild i mökrer så har du sannolikast en Speedlight i ditt arsenal som du sätter på kameran när det behövs. Joe är ökänd för att ibland använda 20-30 st trådlöst! Personligen har jag två i nuläget och klarar mig fint med dem, men visst kan jag ibland längta efter fler.

Joe McNally

Klassiskt Joe McNally, nöjer sig aldrig med en blixt

Härom dagen fick jag äran att fotografera en vän till mig som har en fantastisk personlighet. Han är en person som bokstavligen strålar av energi och har den där lite kaxiga-roliga utrycken, det var ingen snack om saken, mina blixtar behövdes, jag behövde fånga just den energin på bild.

Tiden var knapp, jag hade mindre än en timme på mig att planera på plats, att sätta upp allting, få det att hamna exakt som jag vill ha det och försöka göra det på fler än ett ställe så att han kunde få olika scener i sina fotografier. På det, ville jag också testa en ”filmstjärne-look”. Vi hann med två olika scenarios och mitt test.

 

Kaxig, energifull och med utstrålning – klassiskt Toivo

Att använda blixt ger två omedelbara fördelar, ena är att man får möjlighet att balansera ljuset på motivet med bakgrunden och det andra är att man får full kontroll över skuggorna (och rynkorna). För Toivo ville jag ha lite skuggor, han har ett ansikte som klarar det. Så jag använde en blixt på min vänstra sida och en silver-reflektor på min högra sida för att ta bort de skuggor som blev lite för starka. Efterbearbetningen på datorn var att snygga till färgerna lite grann – en process som tog ca en minut. Jag fotograferar också alltid i RAW (ett rå-format), så att jag får all information i fotot som min kamera kan registera för att sedan använda i efterbearbetningen.

Tekniknörderi: Med mig i fotosessionen hade jag två ljusmodifierare, en softbox och ett paraply. Eftersom paraply sprider ljuset mycket mer än vad en softbox gör så skulle jag få spill-ljus på den vita skjortan och därmed få obalans i ljuset. Av denna anledning använde jag min softbox istället, då fick jag en koncentration av ljuset på ansiktet. Det går att se på skjortan att den blir snabbt lite mörkare ju längre ner den kommer. Tyvärr fick skjortans krage lite för mycket ljus, men det är inte så märkbart. Softboxen är placerad alldels utanför bild för att få mjukt ljus.

_MG_1937

Klicka på bilden för att få den större (och bättre)

Mitt experiment med filmstjärnelooken var en enkel uppsättning, jag ville ha honom titta in i ljuset som skulle se ut som en spotlight. Så jag satte upp en blixt och en s.k. ”snoot” som kan beskrivas som en formbar kon i tyg (just den jag har) och kunde därför fokusera ljuset. I efterbearbetningen gjorde jag den svartvit och lättade upp vissa skuggor då jag bara hade en enda ljuskälla.

 Det var däremot inte en naturlig look för Toivo, jag bad honom vara lite arg mot ljuset i ett försökt att få det lite artistiskt. Jag tog några fotografier men det var inte förrän Toivo blev, ja.. Tovio som det blev bra!

Toivo är sig själv!

Toivo är sig själv